...inatt sov jag så gott, bortsett en stund vid 2-tiden. Jag vaknade an att jag hade kramp i min vänstra fot. Efter 2 Alvedon och 1 Dexofen somnade jag om fort och sov lääänge. Vaknade först efter 8, vilket är bra mycket senare än vanligt för mig.

Jag la mig i vanlig tid, men efter all oro och strapatser tog kroppen ut sin rätt till en ordentlig återhämtning. Jag vaknade pigg och utsövd. Det känns ljuvligt.

Inga måsten idag, utom mina vanliga dagliga övningar. Dem skippar jag ytterst sällan. Jag måste och behöver den dagliga motionen för att må bra. Alla behöver röra på sig för att kroppen ska må bra.

Jag kanske mer än andra efter stroken. Jag har ju fått lära halva min kropp att göra vanliga rörelser på nytt och jag vill inte att hjärnan ska glömma bort allt jag har med mycket möda lärt mig igen. Jag inser dagligen att jag kan nya saker utan att ens tänka på förrän efteråt att jag har gjort det. Ibland får jag tänka efter hur det gick till. Mer och mer återkommer "automatiska" rörelser utan att jag genast lägger märke till det. Toppen att kunna utvecklas så här långt efter att jag drabbades. 

Det sägs att 2 år är en gräns för att lära om, men jag tror att om man är envis nog, så kan man lära långt efter det.

Nu är det hög tid för mina piller och frukost, morgonens blodsocker ligger på normala 5,1.

   /Julia