...alla gulliga kommentarer. Ni är så uppmuntrande, det värmer. Nu ska maken och jag ägna oss åt:

Agatha Christies mästerdetektiv.

Så jag säger god natt redan nu till alla mina fina bloggvänner!

 /Julia

...den absolut tristaste månaden (i god sällskap med februari). Mörkt vått och blåsigt. Bläää!!! Innan snön kommer är det vidrigt mörkt. Fast jag är gärna utan snö också. Jag vet att jag säger emot mig själv, men vid första advent är det ljusare med all julbelysning ute och inne. Belysningen ute brukar få vara kvar hela februari hos oss. Mysigt när den tänds vid 4-tiden på eftermiddan och lyser framåt klockan 10-11 på kvällen.

Vi sitter och väntar på maken/husse. Han kommer om 1½ timme cirka.

Vivi! (och alla andra som vill veta varför jag tjatar om min träning varje dag)

Om jag inte hade varit så envis och tränat så hårt som jag gör, hade jag legat på sjukhus fortfarande med vänstersidig förlamning efter stroken. Jag måste träna dagligen! Jag hade aldrig kunnat komma hem om jag inte kunde klara mig själv. Nu kan jag använda min vänstra han liiite och kan stå på mina ben en kort stund, liksom att jag orkar gå 10-15 meter med hjälp av bock.

Mycket gör jag på mitt sätt och inte alls som jag gjorde förr.

Måste är uppfinningarnas moder sägs det och det är sant.

Många vardags"problem" får jag hitta nya lösningar till.

Knäppa knappar, ta på BH och så vidare med bara en hand. Hyvla en ostskiva, bre en smörgås, jag kan fortsätta i det oändliga. Prova själv!

Allt detta klarar jag helt själv och jag har ingen hemtjänst, bara ett trygghetslarm om jag skulle falla. Den ha använts 1 gång 8/8-08, då jag föll och maken inte kunde hjälpa mig upp själv. Det är enda gången jag har ramlat och jag tänker inte göra om det.

Så jag är inte ett dugg "duktig" (jo, liiite) utan skiträdd för att hamna på sjukhus. Därför tränar jag så flitigt!

    /Julia

...äntligen fredag! Grått och trist ute och milt termometern visar +6,8 grader redan nu.

Jag har sovit gott och vaknat som vanligt, jag är stel... Jag har gjort en del av mina övningar, men inte de är nog. Måste forsätta med programmet efter frukost, det är bara det som hjälper.

Ganska bra egentligen, för så här måste jag hålla igång kroppen och röra på mig så mycket jag kan. Jag vill bli av med rullstolen innomhus - men ack så lååångsamt det går. Just nu är jag beroende av min stol, utom när jag sitter i soffan eller fåtöljen (vilket jag gör en stund varje dag!).

Ska jag hämta nåt eller måste ha nåt i handen är det rullstolen som gäller. Jag klarar inte att till exempel hålla en mugg med thé i vänster hand utan att spilla, är den tom så går det, inte annars. Min högra hand är upptagen med bocken som jag inte klarar att gå utan.

Jaja... det är bara att träna vidare och öva, öva och öva ännu mera. Nu blir det frukost!

    /Julia